Sann julanda

Idag var det mycket som skulle hinnas med. Vi segade ju hela dagen igår så det var rätt åt oss att det blev lite stressigt. Vi har varit och handlat all julmat som inte är färskvara, basilikasill är tillverkad, allt handlat till viltpatén men vi kom inte så långt som till själva tillverkandet. Julklappar inhandlades till årets åttahundrasjuttioelfte julklapps-race.

Men viktigast av allt den här dagen var köpa julgran

De som läste bloggen förra året vet att jag inte var helt nöjd då. Det var -25 grader, barnen skrek, jag hade nylonstrumpor på mig och inga vantar, Marcus tyckte det hela tog för lång tid, det snöade ymningt och det var mörkt.

Så idag tog jag på mig skidstället, varmaste skorna, tjocka Lovikamössan och tjocka vantarna och begav mig ensam till Farbror Svens Granförsäljning. Ingen stress o ingen press bara jag, Sven och en massa fina kungsgranar. Sven var med på noterna direkt och förstod precis vilken typ av gran jag var ute efter. Han plockade av nätet på den ena efter den andra och jag granskade kritiskt; för kort, för bred, för gles...

Efter mycket om och men hittade vi en gran som jag trots allt var riktigt nöjd med, det var lite svårt att se exakt hur de såg ut eftersom de hade så frusna grenar. Sven släpade iväg granen på nätmaskinen...men så plötsligt stannade han upp och tog ett steg tillbaka. Här du! Här är en perfekt gran för dig! ropade Sven

Ja, där stod den grannaste av alla granna granar, den var verkligen perfekt!! Åh vad glad jag blev.

Efter att jag hade betalat granen så bad jag Sven att ställa undan den så att Marcus kunde komma och plocka upp den. Det där med att lasta gran ansåg jag inte var min grej. Visst! sa Sven. Jag ställer den här borta.

Men har du koll på att det är min gran då? undrade jag. Jajemänsan, inga problem, lita på mig! sa Sven. Men se nu litade jag inte på Sven längre, nej det var nog allt bäst att jag tog med mig granen på en gång. Fick någon annan syn på den skulle de norpa till sig den direkt.

Hur svårt kan det vara att få in en gran i en bil? tänkte jag. Jag gjorde en ansats att försöka lyfta granen men nähäpp se det gick inte, den vägde ett ton minst. Jag fick släpa bort den till bilen istället och blev sedan ståendes stirrandes på den stora granen. Nu då?

En snäll dam i 65-70 års åldern kom fram och undrade om jag behövde hjälp. Den snälla söta rara damen och jag slet ett tag och försökte krångla in granen i bilen men vi fick ge upp.

Då kom en herre i 55-60 årsåldern och konstaterade att det blev en stor gran i år. Han frågade om jag ville ha hjälp. Jag tog tacksamt emot den och den store starke karln fick ändå kämpa ett tag innan han insåg att granen skulle aldrig gå in. Men då hjälpte han mig att surra fast den och drog lite remmar så att inte bagageluckan skulle flyga upp. Så där! sa han. Nu ska du kunna åka hem med din gran. Det är sann julanda det. Att hjälpa människor i stor nöd.

Väl hemma ställde vi granen inne på atriumgården, fast jag går och kollar i fönstret lite då och då för att se så att ingen har varit och snott den. Den är nog det finaste vi har här hemma just nu :)

Marcus höll med om att det var en väldans fin grann gran.